Produktintroduktion av likriktardiod

En likriktardiod är en halvledarenhet som används för att omvandla växelström till likström. Den viktigaste egenskapen hos en diod är dess enkelriktade ledningsförmåga. I kretsen kan ström bara flyta in från diodens positiva elektrod och ut från den negativa elektroden. Den består vanligtvis av en PN-övergång med positiva och negativa terminaler. Dess struktur visas i fig. 2. Bärarna i p-regionen är hål och bärarna i N-regionen är elektroner, som bildar en viss potentialbarriär mellan p-regionen och N-regionen. När den pålagda spänningen gör spänningen i p-regionen positiv i förhållande till N-regionen, minskar potentialbarriären, och lagrade bärare genereras nära båda sidor av potentialbarriären, som kan passera genom stor ström och ha ett lågt spänningsfall ( typiskt värde är 0.7V), vilket kallas framåtledningstillståndet. Om den motsatta spänningen appliceras för att öka potentialbarriären, kan den motstå hög backspänning och flyta en liten backström (kallad omvänd läckström), vilket kallas omvänt blockeringstillstånd. Likriktardioden har uppenbar enkelriktad ledningsförmåga. Likriktardioden kan vara gjord av halvledargermanium eller kisel. Kisellikriktardiod har hög genombrottsspänning, liten omvänd läckström och bra högtemperaturprestanda. Generellt är högspännings- och högeffekts likriktardioder gjorda av högrent monokristallint kisel (det är lätt att vända nedbrytningen när den dopas mer). Denna enhet har en stor kopplingsyta och kan passera en stor ström (upp till tusentals ampere), men dess arbetsfrekvens är inte hög, vanligtvis under flera tiotals kHz. Likriktardioder används främst i olika lågfrekventa halvvågslikriktare. Om fullvågslikriktning krävs måste den anslutas till en likriktarbrygga.